Snart har 2020 passerat

Sist jag skrev här var i februari. Då var jag så taggad på allt nytt som låg framför mig i livet. Inte kunde jag då ana att en pandemi stod för dörren. Året blev således inte det minsta som jag täkt mig eller visualiserade. Fast några få saker stämmer ändå riktigt bra. Så här skrev jag i det tidigare inlägget;

“Detta magiska år som innebär förändring för allt och alla. Detta är året vi utvecklas rejält. Uppstigningens år. Året då vi blir mer medvetna och får ännu mer insikter om oss själva och vår koppling till universum.”

Det kan man minst sagt säga. För min egen del har det verkligen stämt. Jag har haft ett år där jag känt av “Attraktions lagen” otroligt mycket. Saker jag har sänt ut en helhjärtad önskan om har besvarats, även om det skett på sätt jag inte riktigt förstod i stunden, så kunde jag inse det i efterhand. Att jag har utvecklats är inte heller tu tal om saken. Jag utvecklades dock inte på det sätt jag trodde riktigt. Nej det blev liksom på ett mycket djupare plan än jag kunnat drömma om. Jag har fått lära känna mitt inre. Vad som är riktigt viktigt för mig när allt kommer omkring. Vad som gör mig glad och vad jag verkligen prioriterar i livet. När livet ställs på sin spets är det mycket som får göra avkall samtidigt som annat får ta mer plats. Att livet är till för att verkligen LEVAS har blivit väldigt klart och tydligt för mig. Vi vet inte när ett nytt virus kommer, och hur det kommer slå ut oss. Så för min egen del insåg jag att att leva i många år bara för att man kan är inte värt något för mig om jag inte fyller det livet med meningsfullhet och lycka. Den dagen jag dör (för jo det är det enda säkra, att vi alla en dag dör) vill jag kunna känna att jag verkligen tagit vara på mitt liv fullt ut. Att jag skrattat, givit och delat livet med andra. Att jag hjälpt och hejat på människor att ta vara på sina egna liv eller på något minsta vis lämnat små meningsfulla fotavtryck i deras liv i alla fall. Att leva isolerat i ensamhet för att säkerställa att jag inte dör, är i min värld inte att leva. Nej. Men givetvis respekterar jag andras val och håller avstånd, undviker folksamlingar och umgås bara med mina närmsta under Covid-19. Dock misstänker jag att detta inte “bara är en pandemi, som vi snart har vaccin mot, och som då är över!”. Nej jag tror att dessa virus kommer komma ännu tätare och det kommer bli ett nytt sätt att leva. Blir det så kommer det med all säkerhet bli en världsrevolution. För världen kommer att delas i två läger. De som vill leva medan de lever och fokuserar på det, och de som lägger allt sitt fokus på att hålla sig vid liv och slutar leva. Jag vet med säkerhet att jag kommer slå följe med de levnadsglada. Jag känner att hela jag är fylld av liv och lust!

Så hur har livet under 2020 varit egentligen? Från mitt perspektiv kan jag se att det varit otroligt olika för alla även om det så fint sagts att “vi sitter alla i samma båt”, så är det mer en sanning med modifikation tycker jag.

viss har saker förändrats för alla iom Covid-19. Men för en del har det blivit till det bättre, för en del har det blivit helt katastrofalt och för somliga bara nytt och ovant. Min sambo jobbar inom bggbranchen, där har de knapp vari märkbart, men i kampsporten han tränar har det förändrats desto mer, från först att gå över till kontaktlöst till att sedan stänga ner tillsvidare. Min ena vänina jobbar hemifrån till 100%, men trivs jätte bra med det och utöver det flyter hennes liv på rätt så oförändrat. En annan kompis jobbar inom vården och känner sig ständigt rädd, både för att själv bli sjuk, men framför allt för att vara orsak till att dra in smittan på sitt jobb, så hon har mer eller mindre total isolerat sig och är bara på jobbet, och mår jättedåligt då hon är extrovert. Min ena syster har både gift sig, köpt hus, fått barn och är nu mammaledig, allt under denna pandemin. För henne har ju inget blivit som hon tänkt sig. Brölloppet ställdes in och blev en ensam borglig vigsel i rådhuset. Inga besök på bb, namngivningcermoni uttomhus och inställda babyaktiviteter och föräldrargrupper, men hon är lycklig över att året ändå inneburit så mycket lycka och kärlek trots allt!

För min del blev det emotionell turbulens. Hade precis tagit över gymmet när pandemin kom som ett brev på posten. Våra budgeteringar och kalkyler sprack på direkten. Min tänkta lön flög sin kos och året har handlat om att överleva och inte gå i konkurs samtidigt som privatekonomi ska överleva. Fokus har legat på att ha tillit och hålla ut. Det positiva var att jag fick verkligen känna in mitt nya yrke i lugn och ro och bli säker på det mesta utan press och stress. det är jag otroligt tacksam över! Även hur jag själv ville ha det på jobbet fick jag tid att känna in. Samtidigt har det varit en kamp emot frustrationen att fortfarande stå utan inkomst, att falla mellan stolarna i alla stöd och bidrag från regeringen, eftersom vi inte har någon jämförelseperiod med rörelsen från innan corona. Jag har ifrågasatt och letat efter tecken på att detta är något bra att gå igenom och stanna kvar i. Sannolikheten att få ett nytt jobb mitt i allt detta kanske inte hade varit så stor ändå. Jag har fått byta perspektiv och finna glädje och styrka i andra aktiviteter än vanligt, vilket har varit väldigt utmanade och prövande. För att hålla glöden och en känsla av meningsfullhet uppe har jag lekt och planert med framtidstankar och visioner för att få en övertygelse om att detta vänder. Men trotts allt jag gjort har jag ändå hamnat i svackor och känt mig låst, besviken och ensam. Haft slut på energi oftare än vanligt och gråtit floder så ofta att jag vant mig även vid det. Men ändå sitter jag här och känner mig rik och lycklig. Rik på allt vad livet verkligen handlar om. Rik på kärlek. Rik på vänskap. Rik på mod. Livet är underbart även mitt i denna pandemi helt enkelt.

Men jag längtar efter 2021! Längtar efter våren och sommaren! Längtar efter bättre privat ekonomi. Längtar efter gemenskap, fest och upplevelser!

Men än är inte året slut. Nu har vi en jul att fira. Och hur konstig och ensam den än blir så önskar jag dig ett en riktigt God Jul och ett Gott Nytt år!

Kram Ida

Vilken start på året!!!

Gott nytt år på er! Jag spricker nästan av iver för att få berätta om hur mitt år har startat!!

Vill givetvis börja med att önska dig god fortsättning på 2020! Detta magiska år som innebär förändring för allt och alla. Detta är året vi utvecklas rejält. Uppstigningens år. Året då vi blir mer medvetna och får ännu mer insikter om oss själva och vår koppling till universum.

För mig har det börjat i raket fart. Dagarna efter nyår berättade jag för min sambo att jag verkligen kände mig redo att ta nästa steg i min karriär. Hemsidan kom ju på plats under förra året, och jag insåg att mitt stora mål just nu är en kursgård. Men jag berättade som sagt för sambon att jag nu var fullt redo att ta ett kliv i den riktningen, men kunde inte förstå vad det skulle vara för kliv? Jag hade kollat lite på att hyra ett hus för att bedriva kurser och utbildningar. Men det tog ständigt stopp av olika anledningar. Dessutom kändes det som ett för stort kliv. Att hyra en så stor lokal utan att ha någon stor kännedom som utbildare bland kunder. Nej det tog emot. Dessutom ville jag inte göra det själv, men jag ville inte anställa någon. Jag sa det inte, men innerst inne önskade jag att min sambo och jag skulle driva det tillsammans, för jag älskar att umgås med honom. Men jag vet att han trivs med sitt jobb och inte är sugen på att driva företag fullt ut. Men jag vet att han alltid kommer vara engagerad vad jag än gör. Min sambo frågade vad jag tänkte och jag svarade att jag kände ett sug efter att samverka med andra likasinnade företagare istället… gärna som kompletterade mig…att kursgården skulle under samma tak rikta sig till både kropp själ och sinne. Naturligtvis fick jag förtydliga vad jag menade. Med kropp menade jag att erbjuda träning och kunskap för bättre fysiskt välmående. Med själ menade jag att det finns meditation och andligt lärande att tillgå. Och med sinne syftade jag på kunskap om hjärnan, tankar och känslor genom coaching på olika sätt. Allt med en utgångspunkt ur kärlek och omtanke för andra. Men hur? Hur skulle jag finna likasinnade? Hur skulle jag lära känna dem för att hinna känna in om någon känns “rätt”? För jag vill absolut att de jag samverkar med har samma tänk och engagemang som mig! Jag skrattade och sa, ska jag sätta in en kontakt annons eller?! Ha ha ha!

Han funderade lite och föreslog att kanske hyra in mig i ett rum på något gym. Ett gym var så långt ifrån den miljö jag hade sett framför mig att jag först kände mig helt missuppfattad av honom. Jag frågade hur HAN nu tänkte och han svarade, ja då kan du öka din kännedom bland kunder genom att du blir mer synlig. Dessutom kanske du får lättare att komma i kontakt med klienter att coacha men även de där likasinnade du pratar om.

Jag släppte mitt motstånd som impulsivt gav mig lusten att försvara mig genom att hugga på hur fel han tänker och att han inte fattar nånting! Istället lät jag de han sa sjunka in och frågade mig själv varför det triggade mig så. Varför kände jag sådant agg och motstånd till hans förslag? Rätt snabbt insåg jag att det beror på att jag förknippar gym och dess miljöer som en plats för jämförelse, prestation och dålig självkänsla. Oönskade energier helt enkelt. Så jag förklarade vad jag kände och sa, -I så fall får det vara ett gym som jag driver själv, som absolut inte är som alla de andra gym jag varit på, utan har en helt annan känsla och mentalitet. När jag sagt det högt så kände jag plötsligt att det landade så rätt inom mig. Jag fick plötsligt ett sug att äga och ta ansvar över det motstånd jag alltid känt till träning. Kanske skulle jag starta ett gym i ett hus som jag sen kan bygga vidare på med gruppcoaching osv. Min sambo sa inte så mycket mer och vi släppte samtalet…

Dagen efter visade han mig en annons på blocket. Ett gym i vår närhet var till salu. Jag kunde inte låta bli att skratta! Jag tror stenhårt på universums kraft. Men att det skulle märkas SÅ snabbt det var nästan för mycket. Jag tänkte att det åtminstone var ett tecken, en bekräftelse på att vi tänkte helt rätt! Jag kände till gymmet till namn och läge, men inte mer än så. Jag hade en fördom baserat på gymmets namn om att det var någon utlänsk medelålders spännig man som ägde det. Men jag kontaktade dem och sa att vi var intresserade. Vi fick en tid att titta på gymmet och träffa ägaren redan måndagen efter, 6:e Januari! Inom mig kändes allt plötsligt SÅ rätt! Jag googlade mer på gymmet och insåg snabbt att jag haft helt fel. Ägaren var en kvinna, som startat gymmet för att hon själv saknade ett gym som var trygg och trivsam för den äldre generationen. Mitt hjärta slog en volt. This is it!

Måndagen kom och innan vi skulle åka mediterade jag och försökte släppa alla förväntningar eller fördomar och vara så neutral och mottaglig som möjligt för tecken från universum. Väl där så kändes atmosfären så familjär och kärleksfull. Kajsa var jättetrevlig och ju mer vi pratade desto mer gemensamt hade vi. Jag frågade om jag kunde få komma och gå bredvid henne en dag på gymmet för att få en känsla för stället, kunderna och verksamhetern. Så vi bestämde att jag skulle komma redan på torsdag. Jag fick gåshud på armarna och mitt inre skrek, JA!!!

Vi gick därifrån sålda båda två. Det kändes helt rätt. Jag sa till min sambo att jag tyckte vi skulle gå vidare och se om vi hade finansieringen som krävdes.

Morgonen efter ringde jag banken och vår bankkvinna. Det var inte riktigt så enkelt som jag trott. Allt vårt kapital satt fast i företag, fastigheter och investeringar. Ett lån skulle krävas. Sambon och jag pratade och vi var överens om att vi ville satsa. Så jag la två dagar på affärsplan och budget. Jag kollade igenom gymmets gamla bokslut. Vi hade fått besked om att vi behövde lämna ett bud på gymmet innan veckans slut så jag var rejält stressad. Onsdag eftermiddag mailade jag in allt till vår bankkvinna. Torsdag morgon precis när jag kommit till gymmet så ringde hon och sa att hennes chef inte var inne, så hon kunde inte ge besked förrän dagen efter..fredag. Jag kände fortfarande att gymmet var menat till oss. Men en osäkerhet gnagde när det gällde banken.

Dagen på gymmet var helt fantastisk! Den där känslan jag känt när jag visualiserat min kursgård fanns här. Det kändes hemma på något konstigt vis. Kunderna var underbara och jag kände att jag skulle passa där.

Fredag förmiddag ringde hon från banken och sa att budgeten inte höll enligt deras mått, och att hennes chef inte var där idag heller så hon inte kunde ge något definitivt besked förrns nästa vecka. Jag blev så frustrerad och arg! Jag sa att jag gjort budgeten helt teoretiskt, vilket innebar att jag lyssnat på vad hon själv sagt om att man generellt tappar en hel del kunder vid ett ägarbyte. Men nu efter att jag faktiskt varit där och gått bredvid så visste jag att det inte skulle vara så. Snarare tvärt om! Jag bad henne få göra en ny budget baserat på en äkta känsla för hur jag på riktigt tror att det kommer gå nu när jag fått mer kött på benen. Hon gav mig klartecken, och sambon och jag spenderade helgen med att sätta oss ner i lugn och ro och verkligen känna in varenda siffra så vi kunde stå bakom hela budgeten. Så skickade jag in det. Så fick vi säga att vi inte kunde lägga något bud. Men de gav oss uppskov. Yey!!!

Veckan efter fick vi bra besked från banken. Men de önskade att Almi blev involverade oxå. Det kändes som en bra ide, så jag kontaktade dem, bokade in ett möte samma vecka. Allt flöt och fredagen efter hade vi lagt vårt bud på gymmet! Det visade sig att ytterligare tre intressenter fanns. Det blev budgivning, och jag la det bud jag kände att jag kunde stå bakom direkt. Något spel ville jag inte vara med i. En vecka senare visade det sig att vi och en till lagt samma bud. Vi valde att stå kvar. Samma gjorde den andra. Söndagen den 2/2-2020 fick vi samtalet om att gymmet var vårt! Jag skrek, hoppade och grät! Lyckan var så stark!

Morgonen efter köpte jag blommor, skrev ett kort och körde direkt till gymmet och visade hur otroligt tacksam jag var att hon valde oss! Sedan använde jag resten av dagen till att fira!

Måndagen efter började jag gå bredvid henne på gymmet för att lära mig!

Idag sitter jag här, sista dagen som arbetslös. Jag är så otroligt tacksam och lycklig över allt som skett. Men jag kan fortfarande inte riktigt greppa hur snabbt det gått! Om två dagar är vi ägare av gymmet!!! På måndag morgon när jag kommer dit, är det vårt gym! Mitt nya underbara jobb! Våra kunder! Så ofattbart!!! Så härligt!!! Så pirrigt!!! Så rätt!!! Så spännande!!! Jag vet att detta bara är början. Det kommer sakta men säkert utvecklas mot den där kursgården eller vad det nu ska kallas för. Allt under ett tak för kropp själ och sinne. Jag vet att det blir så. Jag vet inte hur, och inte när. Men jag vet att det kommer fortsätta kännas så här härligt inombords. För det kommer vara min kompass framåt. 😉

Så nu kanske ni förstår min frånvaro här inne. Men det kommer ändras. En dag i veckan har jag som mål att uppdatera här framöver. Hoppas ni överlevt mitt mmegalånga inlägg idag. Men jag ville verkligen få ur mig det! Jag vill visa er hur snabbt och lätt det både kan gå när något är rätt! Ibland har man inte sitt “hur” så tydligt, men universum visa vägen om man bara är öppen. Ha tillit!

Kram Ida

Tillit

Oj det har gått ett tag sedan jag var här. Anledningen är att jag haft mycket behov av att vara ute och mingla och för att balansera upp det så har jag varit hemma med familjen lika mycket. Så jag är nöjd och harmonisk! Men det känns aningens konstigt att inte ha varit här. Jag har faktiskt saknat det fast det är så nytt.

Tänk, så kom du in precis som jag kom hit! Så himla nice! Blir alltid lika glad när jag får besök! Därför älskar jag även att besöka andra! Innan jag kom hit idag så var jag över och hälsade på hos Marie Forleo. Alltså den kvinnan är amazing!!! Hennes energi och närvaro gör mig verkligen wowad! En dag kan jag see mig själv ha den där energiska utstrålningen. Just nu trivs jag jätte bra med att ha mitt lugn. Det är ju massa energi det också, bara inte lika energisk energi. I dagsläget känner jag en trygghet, ett lugn och otroligt mycket tillit.

Jag har gått från att vara full av energi och ständigt i rörelse. Till att nu njuta av nuet och låta saker ta form under lugn och harmoni. Ibland kommer min gamla rastlöshet till mig, och då kan jag för en dag få spunk (mitt ord för att agera på mängder av känslor på en och samma gång). Straxt där på så inser jag att det bara var ett efterskalv av hur jag brukade leva, och lugnet infinner sig igen.

I vardagen märks det nog en stor skillnad. Mina barn har sagt att förut var jag mer irriterad och hade inte tålamod, och på mornarna innan skolan var jag alltid arg och stressad. Visst har de rätt. Precis så var det när jag mentalt alltid ville framåt. För mycket av det jag fokuserade på hände bara i mitt huvud. Jag la så otroligt mycket energi på problemlösning av saker som kunde bli hinder för mig, men som oftast aldrig kom i min väg alls. Jag tänkte på alla möjliga scenarios som aldrig hände. Det gjorde mig bara utmattad, trött och stressad.

Lägg sedan till att jag ständigt kände in allas missnöje och försökte förtvivlat att göra alla nöjda. På en arbetsplats med 30 olika individer så är det stört omöjligt. Inte för att det någonsin slog mig. Nej jag tänkte så det knakade och hoppade rätt ut massor av gånger, för att inse att jag agerade för impulsivt trotts att jag tänkt på det i månader eller veckor.

Efter hand så tog tänkandet över allt mer och att skrida till verket blev allt svårare. För hur jag än gjorde så kände jag alltid av någons missnöje.

Allt detta skedde helt omedvetet. Men idag kan jag se att det var just så det var. Därför har mitt beteende förändrats från att vara energisk och impulsiv till att inte göra något alls under på tok för lång tid för mitt eget välmående. MEN, för det finns ett stort MEN här. När jag insåg anledningen till min radikala förändring, så valde jag att hantera det på två sätt. 1. Jag valde att ta lärdom av det jag nu förstått, och bli mer medveten om vad jag baserar mina beslut eller ickebeslut på, och ställer dem mot mina viktigaste värderingar numrera. 2. Jag väljer att ha full tillit till att var sak har sin tid och att så småningom kommer jag att hamna i ett beteende som känns helt naturligt och harmoniskt och energiskt i en lagom härlig balans. Men tills dess så trivs jag med att pendeln har slagit över från impuls och action till lugn och inkännande i mig själv innan handling.

Därför har jag enormt mycket tillit till att mitt företag idahenrysson.se en dag kommer att blomstra! Precis som jag vet att jag kommer göra! Just nu vattnar jag och rår om både mig själv och företaget, och det behöver göras med lugn och tålamod. Men se vad vi växer! För ett år sedan planterade jag företagsfröet, och nu ser man både själken (hemsidan) och ett blad (visitkorten). Och andra börja se att det är något där som växer. SWå visst är vi i rörelse, om än så lite. Men tänk när vi växt till oss lite mer, företaget och jag, då kommer det massor av stora fina löv! Och någon eller några gånger om året kommer det garanterat att blomma! Eller vem vet? Kanske är vi en grön växt, eller ett fruktträd, eller en vintergrön växt eller en blommande växt. Det märker vi med tiden. Men att det blir fler blad och att vi växer till oss det vet jag säkert. Därför ska det ta tid, och tillföras näring och kärlek. Vilket är den fas vi är i nu, företaget och jag. Så om du undrar varför det inte händer mer här, så ha tålamod. Det kommer. Jag tar absolut emot klienter idag och är aktiv till viss grad. Men jag är helt trygg i att det är ok att inte vara här dagligen, eller på socialamedier osv. För mitt behov av att ge mig själv näring är stort nu. Så jag lägger mer tid på att besöka andra och ta hand om de klienter som kommer. Låter mig inspireras, umgås med de som kontaktar mig och mingla runt lite här och var och bara har roligt, samt återhämtar mig med familjen där emellan. Full av tillit!

Nu ska hunden ta med mig på en promenad i skogen. Balans till att suttit här vid skärmen.

Kram Ida

O

Spänning

Innan sidan gick online…

Hallå där! idag är en fantastiskt dag, eller hur?! För mig är det verkligen det. All ackumulerad spänning inför uppladdningen av denna hemsida är nu över! Ärligt talat var jag så nervös för några veckor sedan. Utan att jag var direkt medveten om det så sköt jag upp saker till sidan för att liksom slippa komma fram till just denna dag. Jag försökte skjuta upp något obehagligt, utan att vilja erkänna det ens för mig själv. Men i det ögonblick jag insåg det så bokade jag direkt in coaching åt mig själv. Å vips, ett coachsamtal senare hade jag kommit fram till att det var en rädsla jag hade och vilken, samt hur jag ville välja att förhålla mig till den. Därefter gick det betydligt snabbare med allt material.

Subconscious

Tänk vad mycket som sker inom en på ett mer undermedvetet plan. Och hur duktig hjärnan är på att jobba sig för bi det som om det inte existerade. Jag visste ju att jag verkligen ville få upp min hemsida. Men det jag inte visste var att jag hade gamla rädslor som spökade där i periferin, alltså inget som skrämde mig när jag väl tagit fram dem i ljuset och lagt det på bordet mellan coachen och mig. Rädslorna sprack där i ljuset och ersatts av en härlig iver! Plötsligt blev jag super taggad! Har det nånsin varit så för dig när det gäller rädslor? Att ena stunden känner man sig bara så rädd och kan inte sätta fingret på det, för att efter ett samtal om det känna sig het orädd, nästan så man skrattar åt att man kunde känna sig så rädd alldeles nyss. Magiskt!

The Day!

Så igår var det äntligen dagen med stort D här. Innan det var dags, så drog jag ett kort. Jag gör det ibland när jag vill ha lite vägledning, eller behöver svar på frågor. Det blev “ESS i STAVAR”, vilket bara gjorde mig ännu mer lyrisk! Det ÄR dags liksom! Jag väljer alltid att göra min egen tolkning av mina kort, jag läser dem själv utefter vad som kommer till mig när dom talar till mig. Detta kort berättade för mig att något stort och energi rikt, att jag skulle vara stolt och ha full tillit. Kortet förmedlade en känsla av meningsfullhet, det högre syftet. Och plötsligt var jag överfylld av passion och kärlek så det nästan kändes som jag skulle spricka! Men en liten gnagande oros känsla fanns där likt en fråga; Sen då? Därför ställde jag mig frågan “hur kommer jag kunna hantera det som följer sen när sidan väl är officiell?” och kortet jag drog som svar blev “SOLEN”. Där och då kändes det som allt var i linje med hela mig, min framtid, meningen med livet och hela universum. Just där och då kände jag mig så själsligt stark och komplett oavsett vad som kan tänkas komma i framtiden. Jag var 100% redo! Det kändes som allt var precis som det skulle. Perfekt!

Flummigt?

Låter det för mycket? För några år sedan hade jag nog själv tyckt det. Då såg jag inte på mitt liv som jag ser det idag. Då var livet mest fyllt av random händelser som jag inte hade något med att göra alls. Nu ser jag det på ett helt annat vis. Idag känner jag mig som en del av universum, en del av helheten. Det får mig att tro att allt som händer i mitt liv inte bara är en slump längre, utan fyller ett syfte. Med ens känns även alla mina val viktiga. Därför försöker jag alltid ha mitt hjärta som kompass, och väljer i alla medvetna situationer aktivt med mitt hjärta. Men just medvetenheten är det som ibland ställer till det. När det är mycket runt om så blir det liksom så stökigt och brusigt att jag inte riktigt han höra eller se vad mitt hjärta säger, och då glömmer jag lätt bort att avvakta och låta det bli stilla innan jag gör ett val. Ofta tar mina reflexer över och jag väljer efter gamla vanor, vilket allt som oftast blir små omvägar och obekväma situationer. Men jag övar, och övar. Det är faktiskt riktigt kul att inse när man inte valt med hjärtat, för då kommer den där härliga känslan av att få utforska och lära sig mer om sig själv. En riktig dopamin-kicks-sysselsättning för mig! Hur när de för dig? Gillar du att lära känna dig själv? Hur ser du på livet?

Hangover

Idag är en “bakis dag”. Efter alla euforiska känslor igår vaknade jag och kände mig sjuk. Huvudvärk, tung och trött. Trotts att jag faktiskt inte firade med en endaste droppe alkohol. Ha ha ha! Har lite ont i halsen, så kan vara så att det är något. Men jag har idag valt att ta det lugnt, bara reflektera, meditera och rå om mig själv.

Därför ska jag nu avrunda här, med att säga hur otroligt glad och tacksam jag är att jag har dig som kommer och läser här! Utan dig skulle dt kännas betydligt ensammare att skriva. Även tacksam för alla andra som finns i mitt liv! Jag älskar er alla!

Kram Ida

eduard-militaru-Q4PvX80itZ0-unsplash

Välkommen!

Hej där är du ju! Välkommen! Jag ska erkänna att det är pirrigt att du är här. Faktum är att jag nästan sitter och skakar. Men bara stig på så ska jag berätta varför jag är lite nervös!

Det känns nämligen så overkligt och konstigt att skriva det första blogginlägget här på min nya, purfärska hemsida! Att jag HAR en hemsida över huvud taget! Och att den är offentlig och öppen för besökare som dig är så stort. Super roligt men super pirrigt. Jag kan berätta att denna hemsida vuxit sig stark i mitt huvud under det gångna året. Ett år som bestått av passivitet. Inget agerande eller arbete med mitt företag i fysisk form har förekommit. Istället har allt mitt fokus legat på mig själv. Jag har jobbat med mitt mod, mitt egenvärde och min självmedkänsla. Tre byggstenar jag nu i efterhand förstått var grundläggande för att kunna bygga vidare mitt företag och så denna hemsida att bli till.

Och nu är vi äntligen här, du och jag! Jag som naken skribent här på bloggen och du som läsare. På min ena axel sitter en bekräftelsehungrig tjurig och envis tonåring och försöker uppmana mig att skriva på ett sätt som attraherar dig som läsare i första hand. Som är sjukt orolig över om någon inte kommer gilla det som skrivs, vilket skulle kunna betyda att du inte gillar mig, som om det vore jordens undergång. Men som tur är så sitter en harmonisk och skön tant på min andra axel och inger en sådan tung trygghet och pondus bara genom att sitta där. Så när hon säger att jag ska skriva på ett sätt som känns bra och gör det lätt att skriva. Då glömmer jag helt bort att jag har en fysisk kropp och en annan axel där den andra satt och skrek alldeles nyss. Istället låter jag fingrarna fara över tangentbordet och skriver precis så som det känns inom mig. Och se så det blev. Du läser och jag skrev. Jag blottade mig och mitt sätt att vara som bloggare, och om du vill bli min läsare även fortsättningsvis så skulle jag känna mig oehört hedrad och tacksam. Men även om du inte gillar mig och aldrig komma läsa ett inlägg här igen, så känner jag ärligt talat ändå en glädje. En glädje att jag skrev på ett sätt som kändes lätt och enkelt för mig, just för att det är MITT sätt att skriva på, för att det är sån jag är, här och nu. Och en stolthet att jag inte lät mig ryckas med av behovet att bli omtyckt och bekräftad av alla andra. Visst är du viktig för mig som läsare. Men inte viktigare än jag själv. Oh någonstanns där ute finns kanske någon som tycker om mig och mitt sätt att skriva på fast att jag är mig själv fullt ut! Det väljer jag att hoppas på. Och att det är just du vore ju underbart! Men nu ska jag i väg, så nu får du gå, eller stanna själv och kika runt. Men du är varmt välkommen tillbaka när jag kommer hem hit igen nästa gång!

Kram

Ida